Absurditet

På radion hörde jag häromdagen att USA:s krig i Irak och Afghanistan kostat 25 tusen miljarder kronor och att runt 225 000 människor fått sätta livet till. De ca 3000 personer som dödades vid attentaten 11 september 2001 har alltså kostat 225 000 personer. USA har nu, enligt ekot, en stadsskuld på 14 tusen miljarder dollar vilket medför att de kanske inte kan betala ut pensioner. För att man har krigat upp pengarna.

Världen är fel.

Och en kan ju fråga sig vilka som borde kallas "terrorister."

Tranemo kommunfullmäktige diskuterar jämställdhet

Kommunfullmäktige i Tranemo kommun sammanträdde i Ölremma byagård igår. En vägledningsdebatt rörande handlingsplan för genomförande av CEMR - deklarationen gick inte att missa för en genusvetare även om det ägde rum långt ute i skogen.

Talet om jämställdhet skedde till stor del i form av statistik och andelar. Moderaterna öppnade diskussionen med att mena att jämställdhet ofta hamnade vid frågor som "Vem sköter tvättmaskinen? och Vem tvättar bilen?" Varpå samma talare menade att "män drivs av pengar" medan "kvinnor drivs av inkänningsförmåga" och att kvinnliga chefer var lika med högre lönsamhet".

För vem var det ingen som talade om.

Att jämställdhet skulle diskuteras verkade också innebära att allvaret kunde lätta en aning i lokalen. Associationen vandrade för samma talare vidare till TV-serien Sex and the City. Att det överhuvudettaget är möjligt att i ett sammanträde för kommunfullmäktige dra paralleller till en TV-serie var det ingen som ifrågasatte.

Det talades om vardag, skola, omsorg, offentlig sektor och föräldrarpenning. "Kvinnan är sämre värderad" och "öka andelen kvinnor." Talet om kvinnans svagheter bekräftar mannen som norm och något som "kvinnan" skall uppnå. Det verkar vara kvinnan som skall komma upp på samma jämställhetstrappsteg som mannen, för av dsikussionen att döma har "mannen" ingenting att jaga efter även om män bör öka pappaledighetsprocenten.

Diskussionen är genomsyrad av uppfattningen av att kvinna och man bär olika egenskaper. Centerpartiets representant drar detta till sin spets med uttalandet att: det finns två sorters feminismer: Såna som tycker att alla är exakt lika och att det är samhället som det är fel på - och så finns det, tack och lov, de som tycker att det finns skillnader. Det som är mest uppseendeväckande här, tycker jag, är att man kan ställa dessa två åskådningar mot varandra. Att man kan göra en komplex nätstruktur tvådimentionell.

Hur ska man någonsin kunna uppnå en jämställdhet när man inluderar två kategoorier i begreppet som man dessutom ser som olika? Hur kan vi åstadkomma ett jämställt samhälle när vi utgår ifrån skillnader och hela tiden återskapar dessa? Hur kan något olikt bli jämt? Är det så att själva begreppet jämställdhet med all betydelse det fyllts med utesluter den faktiska jämställdheten?

Och jag tror att den här debatten hakade upp sig i frågorna om Vem som sköter tvättmaskinen och Vem som tvättar bilen.

Den europeiska deklarationen för jämställdhet CEMR

Den europeiska deklarationen för jämställdhet mellan kvinnor och män på lokal nivå riktar sig till Europas kommuner och regioner. Dessa erbjuds att underteckna deklarationen, att offentligt ta ställning för principen att jämställdhet ska råda mellan kvinnor och män och att inom sina verksamhetsområden genomföra sina åtaganden enligt deklarationen.
Som hjälpmedel i genomförandet av dessa åtaganden förbinder sig varje undertecknare att upprätta en handlingsplan för jämställdhet där prioriteringar, åtgärder och de resurser som ska tilldelas respektive ändamål anges. Vidare förbinder sig varje undertecknare att samarbeta med alla institutioner och organisationer inom sin kommun eller region för att främja att reell jämställdhet skapas i praktiken. (Den europeiska deklarationen för jämställdhet, sid. 3)

Dessa två stycken inleder CEMR - deklarationen och redogör för den definition av jämställdhet som projektet utgår ifrån: ”Jämställdhet mellan kvinnor och män.” Detta understryks ytterligare med utgångspunkt i ”principen att jämställdhet ska råda mellan kvinnor och män.” I nästa stycke redogörs för syftet med deklarationen: Att varje undertecknare förbinder sig att upprätta en handlingsplan för jämställdhet. I samband med begreppet jämställdhet talas det nästan uteslutande om kategorierna ”kvinna” och ”man”. Ett undantag görs i Princip 2: ”För att jämställdhet ska garanteras måste flerfaldig diskriminering och andra missgynnanden bekämpas” (sid. 7). Här görs en uppräkning av de antagna diskrimineringsgrunderna:

I jämställdhetsarbetet ska utöver könsdiskriminering även följande beaktas: diskriminering som har sin grund i ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller trosuppfattning, politisk eller annan uppfattning, tillhörighet till nationell minoritet, egendom, börd, funktionshinder, ålder, sexuell läggning eller socioekonomisk tillhörighet. (sid.7)

Trots att alla dessa uppräknade anledningar till diskriminering ger texten en intersektionell dimension och visar att jämställdhet inte är ett begrepp förbehållet kategorierna ”kvinna” och ”man” utan att det är ett nät av positioner och kategorier som samverkar. Att skriften fortsättningsvis utesluter andra möjliga identiteter än just ”kvinna” och ”man” gör synligt att detta ses som en grundläggande skillnad mellan människor. Denna definition av jämställdhet fokuserar på kategorin kön i en binär ordning bestående av ”kvinna” och ”man.” Denna definition förutsätter att alla definierar sig själva som antingen ”kvinna” eller ”man” och utelämnar maktrelationer inom kategorierna. Det finns t.ex. ojämställdheter mellan ”kvinnor.” Det görs tydligt att det finns en specifik uppfattning av kön som något som är fast och kan kategoriseras. Denna brutala uppdelning mellan ”kvinna” och ”man” då dessa sätts på en varsin sida om begreppet jämställdhet främjar gränsdragningen mellan dessa kategorier.
Själv förespråkar jag en definition av begreppet jämställdhet där ”individer” snarare än kategorierna ”kvinna” och ”man” nämndes. Jag ser dessa kategorier som konstruktioner av föreställningar och redan så fulla av mening. En nödvändig åtgärd till att uppnå jämställdhet är att stryka dessa kategorier och tala om jämställdhet mellan individer.

Det talas vid upprepade tillfällen i texten om ”representativ fördelning mellan kvinnor och män.” (sid. 5,7,11) Det talas om ”balanserad könsfördelning” (sid.11). Detta tal om fördelning tenderar reducera jämställdhetsarbetet till att handla om att representationen av könen räknas. Detta tenderar då att avgöra i vilken grad jämställdhet har uppnåtts eller bör uppnås. Detta tal främjar dessutom gränsdragningen mellan kategorierna ”man” respektive ”kvinna” i texten. Begreppet ”balanserad” förutsätter två konträra företeelser.

Under rubriken ”Demokratiskt ansvar” står skrivet att ”ett demokratiskt samhälle inte har råd att avvara kvinnors färdigheter, kunskaper, erfarenhet och kreativitet. Därför ska undertecknaren se till att kvinnor med olika bakgrund och i olika åldersgrupper deltar, är representerade och medverkar på alla nivåer i den politiska och offentliga beslutsprocessen” (sid.10). Det talas också vid upprepade tillfällen i texten om ”kvinnor och mäns olika behov” ( se t.ex. sid. 20,21,23). Dessa utgångspunkter ger sken av en essentialistisk syn på kön som bärare av specifika egenskaper. Även om det finns en kvalitativ ansats i texten där det talas om att ”ojämlikheter beror på sociala konstruktioner” (sid.3) och att ”avskaffa stereotypa uppfattningar om kön” (sid.7) upplever jag i min läsning en motsatt effekt då skillnaden mellan kategorierna ”kvinna” och ”man” återskapas om och om igen.

Som jag redan nämnt upprepas kategorierna ”kvinna” och ”man”. Detta görs oftast i formationen ”kvinna och man” eller i grammatiska variationer i bestämd form eller plural. Maktrelationerna fokuserar uteslutande på dessa kategorier och dessa ställs över andra möjliga kategorier. Det sker också vid upprepade tillfällen i texten att kategorien ”kvinna” nämns fristående. Det talas t.ex. om att kvinnor ska vara representerade (jmf sid.10) och vikten av att ”öka antalet kvinnor” (sid.11). Det är alltså ”kvinnor” som ska representeras och tilldelas mera plats. Här saknar jag ett ifrågasättande av mannens plats. Diskutera t.ex. hur representeras män? Denna ständiga strävan att kvinnor ska representeras gör kvinnor till undantag och män till norm. Den norm som kvinnor ska leva upp till.

Under rubriken ”Vård av andra anhöriga” (sid. 22) står skrivet: ”motverka den stereotypa uppfattningen att vård av anhöriga i första hand är ett ansvar för kvinnor.” Här hade en annan möjlighet varit att skriva om den stereotypa uppfattningen om mannens roll i detta…
Kategorin ”kvinna” är uteslutande mest frekvent i texten medan kategorin ”man” osynliggörs. Detta är förövrigt de enda kategorierna som skrivs ut i texten och därför de som görs till grundläggande för skriften. Jämställhet definieras alltså som något mellan kategorierna ”man” och ”kvinna.”

Vi måste alltså bli igenkända och passa in i kategorierna ”man” och ”kvinna” för att inte bli exkluderade från jämställdhetens mål. Skriften reproducerar skillnad mellan kategorierna och jag har svårt att se den ligga till grund för ett kvalitativt jämställdhetsarbete. Skriften visar upp en kvantitativ jämställdhet som exkluderar alla andra sätt att se på kön än den som ryms i begreppen ”man” eller ”kvinna.” I och med dessa kategorier återskapas de könsnormer skriften har för syfte att luckra upp.

Flytande klass

Jag var på ett seminarie på Q-festivalen i Göteborg härförleden. Det talades om klass och queer. Det talades nästan uteslutande om arbetarklass och medelklass. Det blev som att dessa klasskategorier gjordes till kontraster då de nämndes i olika meningar och av olika personer. Jag satt under seminariets gång mest och funderade på var underklass och överklass befann sig i samtalet. Var utgångspunkten arbetarklass och medelklass för att de talande i salen definierade sig som någotdera. Troligt. Men hur definieras ens klass och vad menas? Vilka kriterier ska en utgå ifrån? Finns underklass och vilka är det? Är arbetarklassen folk som arbetar på lager eller inom vården? Semantiskt antyder ju stammen i ordet arbetarklass en aktivitet som definieras som ett arbete. Är underklassen då folk som inte har arbete, som är arbetslösa eller sjukskrivna, biståndssökande eller hemlösa? Klass förändras över tid. Jag tycker inte det känns som om begreppet "arbetarklass" har samma betydelse nu som på t.ex. 80-talet. Nu känns det lite fint att komma från arbetarklassen, åtminstone i mina kretsar.

Jag tycker bäst om att definiera klass med utgångspunkt i Pierre Bourdieus kapitaltänkande. Även om kapitaltänket är komplext och lite förvirrande om en strävar efter en fast klassidentitet att fästa och flagga med i 1-majtåget eller på operan eller vart en nu befinner sig. Men jag är inte ute efter något fast. Det går bra med flyktiga känslor av tillhörighet lite då och då. Enligt Bourdieus skulle jag ha en massa kulturellt kapital. Efter 6 år på universitetet har det fastnat rätt mycket, vilket skulle höja mig en hel del på klassaxeln. Ekonomiskt skulle jag däremot singla ner till underklass på kapitalmätaren. Det spelar dock in här att min nuvarande levnadsstandard är självvald. Jag hamnar alltså i någon slags självvald underklass då jag självmant har lämnat storstaden och flyttat ut på landet. Jag jobbar nästan inte alls utan gör istället massa roliga saker den tid som jag kunde stå på lagret i Göteborg och få en högre placering på klasstegen. Privilegiet att kunna välja en position i underklassen placerar mig över denna, även om jag rent ekonomiskt befinner mig i källaren under underklassen, men glädjen jag känner över denna plats placerar mig över. Vilket virrvarr. Vilka kriterier ska räknas in när en ska försöka sig på att analysera fram sin klasstillhörighet? Alla dessa tankar och känslor flyttar mig hit och dit på klassaxeln och allt blir flytande. Så hur gör folk? Vet folk, eller låtsas de veta vart de tillhör? Ska en räkna klass efter hur en växt upp, hur föräldrar definierar sig. Då skulle det kännas ännu märkligare eftersom betydelsen av klassbegreppen förskjuts och förändrar innebörd. Jag skulle nog säga arbetarklass då, men kanske för att arbetarklass verkar lite inne. Det låter fint. Även om jag inte minns det så.

Klasstillhörighet är nog något en blir tillskriven. Det ska en inte ge sig in i begreppen och reda ut, vad en tillhör. Klass är för komplext och svårt att hitta till rätta i en fast identitet. Klass blir snarare en rörelse än något en är. Det är bara som mycket annat ett jävla sätt att skilja ut folk från folk. Fästa folk i fack. Vi gör klasser snarare än att de är. På seminariet gjordes arbetarklass och medelklass till det normala, även om arbetarklass verkade vara lite av ett ideal.

Stoppa Sverigedemokratiseringen av Sverige

Det har nu gått en vecka sedan valet och den uppgivenhet och frustration jag kände har omvandlats till kamplystnad. När jag gick och plockade och flyttade saker i lägenheten till där de egentligen skulle vara hittade jag den broschyr från Sverigedemokraterna som damp ner i vårt brevinkast några dagar innan valet. Jag hade tänkt bränna upp den utan att ens ha ägnat den en tanke, men så gjorde jag det ändå. Tillsammans för Sverige står med gula snirkliga bokstäver. Längst fram står Jimmie Åkesson och flinar, i bakgrunden en samling medelsvenssons. Det första jag tänkte var: hur fan hamnar man där och varför ser broschyrens design ut som om den kommit från en kristen sekt? Hur i all sin dag har detta rasistideologiska parti lyckats kamma ihop röster från ca 340 000 människor? Är det dessa ord som är så förförande:

Med din röst kan Sverigedemokraterna återinföra lag och ordning samt en restriktiv invandringspolitik, slå vakt om den svenska välfärden och ge våra äldre en värdig ålderdom. Tillsammans kan vi återupprätta gemenskapen i samhället med familjen i centrum. (Ur Sverigedemokraternas valbroschyr 2010)

Dessa ord synliggör den vi – och de - retorik som Sverigedemokraterna för. En ”vi” – känsla skapas i syfte att stöta bort ”det främmande” eller ”de andra.” Såväl ”lag och ordning” som ”den svenska välfärden” kontrasteras mot ”invandringspolitik.” Offer för invandringspolitiken blir ”våra äldre” och konstruktionen av ett ”vi” förstärks genom orden ”tillsammans” och ”gemenskapen.” Det kan alltså klart utläsas att SD:s konstruktion av vi har för syfte att väcka en gemenskapskänsla hos läsaren. ”Välfärden”, ”tillsammans”, ”gemenskap”, ”samhälle” och ”familjen” är positivt värdeladdade ord och förmedlar en positiv känsla av tillhörighet. Man får anta att det är dessa ord som ska trollbinda läsaren och drömma om ett samhälle med en flinande Åkesson i fronten.

Det är för mig obegripligt att så många människor har godtagit och lagt sin röst på dessa, uppenbart rasistiska idéer. Jag blir faktiskt mörkrädd över att så många människor inte verkar reflektera över SD:s ideologi, för i så fall tror jag knappast de skulle ha varit så många. Jag hörde någon som TV intervjuade på stan säga att "de som röstat på SD inte är rasister utan bara missnöjda med den politik som förts.” Att ge sin röst åt ett så icke humant parti i rent missnöje över andra partiers brister är ju inte så genomtänkt och att folk sedan kan stå och försvara detta är ju befängt och mycket upprörande. Skapandet av ett ”vi” och "de" är så uppenbart. Sverige, det svenska och de svenska medborgarna görs till norm och det icke-svenska konstrueras som det som hotar denna ”gemenskap”:

Den ansvarslösa invandringspolitiken har gett upphov till stora kostnader, segregation, kriminalitet samt ökade motsättningar och är ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen. (Ur Sverigedemokraternas valbroschyr 2010)

Här löper romantiseringen över det svenska vidare och det talas varken om människoliv eller om människor i nöd utan invandringspolitiken får sin betydelse genom orden ”stora kostnader, segregation, kriminalitet samt ökade motsättningar” och ”hot.” Dessa negativt värdeladdade ord kontrasteras mot positiva ord som ”inre sammanhållning” ”stabilitet” ”solidariska” och ”svenska välfärdsmodellen.” Att människor på flykt och i nöd omskrivs i termer av ”invandringspolitik”, ”kostnader” och som ett ”hot” anser jag närmast osmakligt och väldigt långt ifrån den definition som jag har av begreppet solidaritet. Att gruppen invandrade hålls ansvarig för dessa ”hot” mot ”den svenska välfärden” synliggör inte bara konstruktionen av vi – de ytterligare utan upphöjer även ”det svenska.” Användandet av ”inre sammanhållning” antyder också en tro på en gemensam essens hos alla som ”utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen.” Det ”hot” som "den ansvarslösa invandringspoitiken" utgör ska, enligt SD, åtgärdas med:

Kraftigt begränsad asyl – och anhöriginvandring, stopp för islamiseringen av Sverige, skärpta krav för uppehållstillstånd och medborgarskap, ökat stöd till flyktinghjälp i närområdena. (Ur Sverigedemokraternas valbroschyr 2010)

Åtgärderna består bland annat av ett direktangrepp mot islam och en uttryckt rädsla att islam ska suga upp Sverige. Detta avslöjar synen på islam som ett hot mot Sverige, och synliggör vilken grupp invandrade människor som utgör hotet och utesluter alla andra möjliga invandrade identiteter. Detta för graden av rasifiering än längre och konstruerar gränser mellan människor. Konstruktionen och upprätthållandet av gränser mellan människor blir yttermera tydlig då det, den ”stora kostnad” som "den ansvarslösa invandringspolitiken" för med sig till trots, enligt SD finns ekonomiskt utrymme att ge ”generöst stöd” för dem som vill återvända till ”hemlandet”, att betala ut återvandringsstöd var månad.

Broschyren verkar ha för syfte att få läsaren att känna samhörighet och tillhörighet. Därigenom befästs kunskap kring svenskhet respektive icke-svenskhet. Broschyren berättar vad invandringen är ansvarig för och etablerar en föreställning av ”invandrare” som bärare av vissa egenskaper. Normen, här utryckt som ”det svenska” ställs i kontrast till invandrade grupper som görs homogena och representeras genom ord som t.ex. otrygghet och kriminalitet. Maktstrukturer som redan existerar mellan vi - de förstärks och upprätthåller en rasistisk ideologi. Andra möjliga identiteter osynliggörs.

Ett argument som jag upprepade gånger hört i samband med röstningen på SD är att ”vi måste ta hand om de invandrare vi redan har först.” På demonstrationen förra måndagen hörde jag en talare jämföra denna tanke väldigt bra med ”att stänga sjukhuset när akuten är full.” I broschyren finns även uttalande från två kandidater till riksdagen varav den ena menar att ”när arbetslösheten, inte minst bland våra ungdomar, är utbredd, och kommunen måste spara i kärnverksamheter som skola och äldreomsorg, klarar inte Göteborg av att ta emot fler invandrare.” Invandrade människor verkar alltså inte bara påläggas skulden för att inte Sverige bör ta emot flera människor, utan även för de nedskärningar som gjorts inom vård och skola. Istället för att beskylla regeringen för att inte ha satsat tillräckligt inom dessa områden, skall detta åtgärdas med att ”inte ta emot fler invandrare.”

Den individualistiska andan har nått sin kulmen, det talas om frihet men sällan om förutsättningar. Vi ska handla och vi har ett val, men strukturer som påverkar våra val och utgör hinder för vårt handlande nämns sällan. Kanske bottnar sd:s framgång i en frustration bland människor över hur svårt det är att ta sig fram i samhället utan de rätta förutsättningarna, det förväntas mer av oss. Någon måste vara ansvarig och det känns kanske lättare om det är ”de andra.”

Jag ska inte bränna upp broschyren, jag ska lägga den i tidningsstället för broschyrer. Bland Boråsdjurpark, Liseberg och vandringsstråk i väst. Som en broschyr för ett sommarland eller en nöjespark där inträdet består i att uppnå de nödvändiga villkor som krävs för att vara svensk. Jag vet inte om jag är välkommen in, men det är ju en helt annan historia.